Jag tjatade mig till den där pälsbollen som föddes hemma hos en av mina bästa vänner medan vi var på skolresa i Göteborg i årskurs 9. Lurvig och gosig med klarblå ögon var han. Sedan dess har han varit en kär familjemedlem med en alldeles egen personlighet och levt efter sina egna villkor. Barnen och han har haft stor respekt för varandra och helst ömsesidigt hållit sig på avstånd, men i övrigt har han alltid funnits där när man kommit dit. Alla trick i boken för hur man får en extra gottebit från kattmatskåpet kunde han såklart, och han var världens snällaste när det gällde att plocka fästingar och annat otäckt. 16 år skulle han ha fyllt senare i maj, men han orkade inte mer nu. För himla ledsamt, men nu får han vila i katthimlen. Selma har tusen frågor om det såklart, och grät en skvätt hon med när jag var ledsen. 

Du är saknad Felix, vila i frid.