Marmorbricka

Har jag visat min marmorbricka som köptes hem för ett tag sedan? Den är från Hemtex och kostade 349 kr. Som hittat för en så pass stor marmorbricka. Himla fint att ha stå på köksbordet med lite småplock på. En kotte, glasunderlägg och ljusstakar från Svenskt Tenn har hamnat där för tillfället, men under de veckor jag haft den har en hel del prylar hunnit passera. Tänk att det är så roligt att flytta runt saker hemma!? Sakerna blir som nya när de hamnar på ett nytt ställe.
Lidingöloppet 2015





Lidingöloppet. 30 kilometer. Kan knappt förstå att jag gjorde det. Och på en, i mina ögon, grym tid dessutom!
 
Mitt lopp
Målet jag hade var att ta det lugnt och ligga på en hastighet kring 6 min/km och att gå i de allra värsta uppförsbackarna för att spara både benen och energin. Eftersom jag har väldigt svårt att dricka under tiden jag springer och lätt blir illamående av det, så hade jag också bestämt mig för att hålla mig till vätskestationen vid 15 km (alltså halva sträckan) där jag visste att det skulle serveras vatten, sportdryck, kanelbullar, bananer och saltgurka. Min plan var också att gå vid vätskestationerna för att undvika det där illamåendet och verkligen få i mig vätska och salt.
 
Den där första halvan av loppet gick lekande lätt. Jag höll mig till mitt utsatta tempo, men blev förvånad över hur kuperad terrängen var. Jag hade fått för mig att den skulle vara betydligt mindre backig jämfört med den sista delen av banan, men jag upplevde att det var ganska tuff terräng även i början. Inga problem i alla fall, mina enda bekymmer var att solen gassade på rätt bra så att min långärmade tröja kändes som ett rätt kasst klädval och att stigarna i skogen var trånga vilket ledde till partier med rejäl korvstockning. Strax innan 8 km fick jag syn på mamma i publikvimlet och det gav mig en extra skjuts.
 
En sak som skiljer Lidingöloppet från många andra lopp är att km-markeringarna räknar nedåt istället för uppåt. Ganska bra kan jag tycka. När jag äntligen nådde 15 km väntade den där lilla promenaden med sportdryck och saltgurka på mig och jag kan säga att saltgurka aldrig någonsin har smakat så bra som då. Himmelskt. Kicken som sportdrycken och sältan gav mig genererade nya krafter. Jag kände mig stark. Varken trött fysisk eller psykiskt ännu. Det enda som jag dittills oroat mig för var alla branta nerförsbackar. De är verkligen dödens för benen, dels all kraft som går åt till att bromsa men framförallt belastningen som blir på knäna. Jag väljer uppför framför nerför alla dagar i veckan.
 
Följande 5 km lyckades jag hålla samma tempo, körde samma strategi vid nästa vätskestation och när äntligen skylten för 9 återstående km kom så var känslorna blandade. Å ena sidan hade jag klarat av två tredjedelar av loppet, men å andra sidan visste jag mycket väl att Aborrbacken och Karins backe är riktigt elaka. Den första, längsta och mest kända av de två, Aborrbacken, gick bra. Den var seg som attan med över 2 mil i benen redan, men genom att gå i de allra brantaste partierna så löste det sig. 
 
Det var egentligen de sista 5 km som det blev jobbigt på riktigt. Benen la av totalt. Det nästan som strålade från höftböjarna och ända ner i tårna. Knäna ömmade och låren började domna. Karins backe, den sista riktiga backen, startar när det är precis 2 km kvar till mål. I mitt huvud malde tanken på att jag kommer att klara det. Om jag har tagit mig 28 km så kan jag bannemig ta mig 2 km till. Målet är max 12 minuter bort. Jag orkar springa i 12 minuter till. Det gör jag verkligen. Och det gjorde jag. Det gick inte snabbt och det gjorde ont. Jag hade till och med någon gömd depå av sista krafter som gjorde att jag orkade spurta på lite på lerfältet som var upploppet. Sedan var det över. Jag hade plötsligt en medalj om halsen och det var klart. Finito. 
 
Efteråt var benen mer som spagetti än någonsin tidigare. Domningarna fortsatte och på väg till bussen som skulle ta oss till tunnelbanestationen var jag flera gånger tvungen att sätta mig ner på huk. Men det var värt det och vet ni? Innan kände jag att det här blir en once in a lifetime-grej för mig. Jag ska fixa det och sedan behöver jag aldrig mer göra om det. Nu är känslan en helt annan. Lidingöloppet är faktiskt ett väldigt fint lopp och jag kan nog mycket väl tänka mig att jag gör om det någon i framtiden. Den som lever får se.
Medaljen

Jag gjorde det! Idag har jag sprungit Lidingöloppets 30 tuffa kilometer. Galet!

Bilder och allt om loppet kommer imorgon, för nu ska jag mumsa mat från Spicy Hot och sedan dyka i soffan. Helt slut!