Jag sprang igår! Eller joggade kanske är en mer passande beskrivning. Jag var ute och gick med vagnen och har funderat ett tag på att testspringa en lite längre sträcka än de kortisar jag vågat mig på tidigare, och nu blev det så. Jag satte 2,5 km som mål för att känna hur det kändes och om jag fixade att hålla aktiveringen. Om man bortser från att jag höll på att dö av ansträngningen så gick det faktiskt bra! Om ni visste hur efterlängtat det är, jag saknar verkligen att kunna ge mig ut och springa intervaller och längre långpass.

Nu blev det som sagt bara en kort runda för att känna på det och jag höll mig på asfalt eftersom jag joggade med barnvagnen. Buffalon är egentligen inte "godkänd" för löpning, så det var bara en engångsföreteelse och tempot var jättelugnt. Två saker upptäckte jag. 1 - Det är väldigt mysigt att springa med barnvagnen när bebisen är vaken och ligger och snackar. 2 - Det är helt fruktansvärt gräsligt jobbigt att springa med barnvagn. Jag kände av muskler i nacke, axlar och core som jag inte ens visste fanns. Just därför blir det inga fler joggingturer med vagn förrän jag lagt vantarna på en riktig löparvagn och vant mig vid att springa själv först. Jag bearbetar mannen när det gäller den där vagnen, och längtar ihjäl mig efter att ge mig ut själv i spåret.

Nu ska jag sätta mig och knåpa ihop en liten plan för hur jag ska lägga upp träningen för att komma igång med löpningen sakta men säkert.