Direkt när jag kom till förskolan så klädde vi på barnen reflexvästar och gick i samlad trupp ner till ån för att mata änderna. Det var kallt som satan kan jag meddela. Mina tår var som isbitar när vi kom tillbaka och äntligen fick komma in. Men det var ändå lite roligt att göra något, istället för att bara vara på gården och leka. :)

Precis innan mellis trodde jag att jag skulle dö. Sprängande huvudvärk och en unge i knät och säkert 6-7 stycken runt omkring som alla lät "iiiiiiiiiiiiiiii" det högsta de kunde. Ibland är barn mindre charmiga faktiskt. Men det som är så fantastiskt är att även om man i vissa stunder vill låsa in dem i en garderob och slänga bort nyckeln, så kommer alltid de där stunderna när de säger något snällt till en eller ger en en kram för att visa att de tycker om en och då smälter man ju direkt. :)