På tal om att swisha... Barn är snabba och det fick jag verkligen äta upp idag. Medan mannen grejar med altanen tog jag med Selma in till stan för en mysig promenad, glasspaus i skuggan och lekparkshäng i stadsparken. Hur bra som helst var det, tills jag gjorde det som man inte får göra. Jag vände mig om för att ta fram hennes pipmugg med vatten, och så sa det bara duns och sedan kom skriket. Det handlade om några få sekunder, som hon lyckades ställa sig upp och dråsa över ryggstödet på parkbänken. Rakt ner i gruset. Tack gode gud för att hon inte landade på en sten! Det är så himla lätt hänt och man KAN inte vara vaksam varenda sekund, hur mycket man än önskar det. Ändå är det svårt att släppa det faktum att jag borde ha lyft ner henne från bänken innan jag tog fram muggen ur vagnen. Det blev tårar från oss båda och jag gissar att det inte är sista gången...

Slipper man någonsin oron och det dåliga samvetet när det kommer till sina barn? Don’t think so. Tyvärr.