Höjdpunkten stavas ju såklart N O E L. Som vi väntade, inte minst Selma, på hans entré. När han väl gjorde det (för han lät ju vänta på sig hela 12 dagar extra, tack för den) så tog han oss med storm. Ett par jobbiga första månader absolut, spädbarnstiden tärde en del på oss, men sedan lärde vi känna honom och han blev sin alldeles egna, alldeles urcharmiga lilla person och nu går det inte ens att föreställa sig livet utan honom. Selma har vuxit så mycket hon också, av allt tror jag. Både av att bli storasyster och av tiden på förskolan. Så mycket tankar, funderingar och nya färdigheter i den lilla människan. Så himla go’ med Noel också. Tänk att jag oroade mig så mycket för hur hon skulle reagera och till en början var hon faktiskt skeptisk, men så vände det och nu är hon både hans bästa vän och största förebild.