Som ni vet så har vi varit otroligt bortskämda med Selma när det gäller sömnen. Sedan hon var ca 4 veckor gammal har hon sovit hela nätterna, för det mesta någonstans mellan 8-12 timmar i sträck utan matpauser eller andra avbrott. En fördel med att ge ersättning, helt klart. Lite gener också säkert, med tanke på att hon har två rätt så trötta föräldrar. Sova är bra helt enkelt. Tills för lite drygt en vecka sedan om vi ska fråga Selma själv. Numera vaknas det någon gång i timmen och jag håller på att bryta ihop. Fy fasen vad personlighetsförändrad man kan bli av att sova för lite. 

Saken är att när bebisen är en spädis så är man ju beredd på det, och ammar man så hjälper hormoner till. Nu är det bara en ren plåga efter att ha vant sig vid sömnens himmelrike i 5 månader. Det värsta är att hon inte är hungrig eller egentligen vill något, utan förmodligen är det drömmar och utvecklingsfasen hon går igenom som spökar. Hon bara vaknar och är ledsen, eller trummar med sina små ben (som får en väldig kraft och snärt rätt ner i madrassen så att det dundrar i hela sovrummet). Sedan somnar hon om bara för att göra om proceduren en liten stund senare...
Jag är så trött så jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Inte blev det bättre av att höra i en podd på dagens långpromenad att sömnbrist ökar skaderisk vid träning, leder till att man äter mer än egentligen nödvändigt och dessutom redan efter en enda dålig natt resulterar i att hjärnan fungerar sämre. Inte konstigt att jag är virrig och glömsk!

Så till alla er andra med småbarn som äter ofta på natten eller vaknar av annan anledning: hang in there! Det kan bara bli bättre. Gärna nu.