Allt började egentligen på söndagsmorgonen, fyra dagar över tiden. Vi slötittade på Vasaloppet och magen betedde sig allmänt underligt. Vi trodde att det var bebisen som skruvade på sig därinne då magen liksom spändes och blev knölig som en potatis titt som tätt. Det kändes ingenting förrän framåt kvällen när det började smärta litegrann i samband med sammandragningen och när vi skulle gå och lägga oss var det så pass jobbigt att jag var tvungen att andas mig igenom varje värk.

 

Jag lyckades sova några ynka timmar natten till måndag, men vaknade i princip varje gång smärtan kom krypande. Vid 02 gick jag upp för att kissa och då gick slemproppen. Efter det blev smärtan bara värre och Alvedon hjälpte inte ett smack trots att jag knaprade två tabletter var sjätte timme som rekommenderat. På morgonen ringde jag förlossningen och fick rådet att fortsätta med värktabletterna, vila så mycket som möjligt och gå på vårt inbokade besök hos barnmorskan på eftermiddagen. Jag bäddade ner mig och käkade glass i sängen medan jag plöjde serier och försökte slumra lite emellanåt i väntan på att åka dit. 

 

Hos barnmorskan såg allt bra ut med bebisen, och jag fick fler värkar under tiden vi var där. En tid för igångsättning bokades in den 15/3, även om ingen av oss kände att den var så värst aktuell med tanke på värkarna jag hade. Vår barnmorska erbjöd sig att kolla hur vi låg till och det visade sig att livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen 3 cm. Bara hem och energiladda och vila i väntan på att det skulle bli dags att åka in. 

 

Semlor inhandlades på vägen hem och jag började tokstäda. Damma och städa badrummen för fulla muggar. Antar att jag tänkte att om vi ska åka in till förlossningen så vill jag komma hem till ett fräscht hus med bebisen sedan. Knäpp prioritering kanske, men där och då kändes det logiskt. Därefter landade jag i soffan med min semla och bra tv-serier resten av eftermiddagen. Varje värk gjorde lite ondare än den föregående och jag testade att sitta på pilatesbollen, vilket fungerade bra till en början men efter ett tag fick jag sjukt svårt att sitta ner genom smärtan och gick istället runt medan jag klockade värkar med hjälp av värktimern i PregLife-appen. De blev dock aldrig riktigt regelbundna, men efter att ha kämpat mig igenom en halv portion mat under middagen bestämde vi oss för att packa ihop oss och åka in till förlossningen.

 

Väl där följde Jimmy mig in och jag fick ett undersökningsrum medan han parkerade bilen. Jag kopplades till CTG för att mäta värkarna och bebisens hjärtljud. Klockan var då 21.02. Vi prickade in skiftbytet och fick en underbar barnmorska och undersköterska samtidigt som vi fick komma in i förlossningsrummet. Efter en snabb undersökning meddelade barnmorskan att jag var öppen 8 cm, så det var bara att svira om till sjukhusrocken och de charmiga nättrosorna, och invänta 10 cm. Eftersom jag hållit ut så länge hemma så var det för sent för epiduralbedövning och jag fick nöja mig med värktabletter och lustgas. Varvade mellan att guppa runt på pilatesboll och promenera runt med gåbord tills det plötsligt var dags att börja jobba på riktigt. 

 

Måndag förvandlades till tisdag och fortfarande hade ingen bebis tittat ut. Klockan 01.31 var jag äntligen 10 cm öppen och det var dags att börja krysta. Klämma i några gånger och sedan swish swosh är bebis ute. Nja, så blev det inte riktigt. Krystvärkarna var starka till en början. Jag kände mig som superwoman, men när man krystat sig blå i timmar så börjar hoppet liksom avta och man är inte så kaxig längre. Det blir ingen bebis. Jag orkar inte mer. Hur i hela världen kan människor vara så dumma att de skaffar fler barn??? Tankarna snurrade och lustgasen var min bästa vän. Vi växlade position med jämna mellanrum, men bebisen kom helt enkelt inte förbi den sista "kanten". Jag fick trösta mig med att barnmorskan kunde se en kalufs som var så lång att vi skulle kunna sätta rosetter i håret på henne redan från start, men de där orden om att det skulle räcka med en krystvärk till kom aldrig. Jag började ge upp på allvar, så till slut fick jag dropp med värkstimulerande kopplat i högerhanden för att få ny fart och mer styrka i krystvärkarna. Jag som är livrädd för nålar har endast svaga minnen av att nålen sattes och att jag slog ut den flera gånger under tiden jag krystade. Handen är fortfarande blå från nålsticket upp till handleden, men där och då märkte jag det inte överhuvudtaget. Inte heller reflekterade jag särskilt mycket när de tappade min urinblåsa för att ge mer plats åt bebisen.

Droppet hjälpte kanske litegrann, men det tog ytterligare ett bra tag innan det faktiskt hände något. Hon ruskade dessutom på huvudet mitt i allt så elektroden som kopplats i hennes huvud lossnade. Gissa skräcken när hjärtljuden plötsligt upphör! Någon gång efter detta börjar barnmorskan och undersköterskan att prata om saxar och klipp, så där trycker Jimmy upp lustgasen så hårt i mitt nylle att jag inte ens fattar vad som händer. Good call älskling. Klipp var nog min största skräck, så jag är väldigt glad att jag var lite groggy och hög på både smärta och lustgas just då.

 

Klockan 03.44 tisdagen den 7 mars kom hon äntligen ut. 3834 gram tung och 51 centimeter lång. (Till er som fått andra siffror så gjordes vägning och mätning om då vågen strulat och ytterligare en bebis fått på grammet samma vikt som vår Selma.) 

 

Trots gräsligt långt och hopplöst krystningsarbete så var det en ganska snabb förlossning, även om det verkligen inte kändes så där och då. Jimmy fick klippa navelsträngen och moderkakan skulle såklart ut, vilket jag knappt märkte då det skedde endast tre minuter efter att bebisen anlänt. Jag behövde lustgasen när klippet och bristningarna skulle sys ihop, men annars var jag så tagen av den alldeles perfekta lilla bebisen på mitt bröst att omgivningen liksom bara blev ett blurr. I förlossningsjournalen står det "flertal" i kolumnen för antal stygn, och jag vill nog inte veta hur många det faktiskt var.

 

Vi blev kvar med vår lilla Selma några timmar i förlossningsrummet. Det är inget skämt att den där klassiska brickan med mackor, juice och varm dryck är bland det godaste man ätit i sina dagar. Herregud! Det blev inte mycket ätet under själva förlossningen, så vi var utsvultna båda två. Jag har svaga minnen av att jag spydde av kombinationen smärta och lustgas vid något tillfälle i början, så att äta var verkligen inte prio. 

Framåt morgonen var det hur som helst dags för mig att kissa, ett måste innan man lämnar förlossningen, och jag blev väldigt yrslig av blodförlusten. Man "får" tydligen tappa max 1000 ml blod och jag hade förlorat 750 ml, alltså ganska mycket. Med lite hjälp kom jag tillbaka in på rummet i alla fall, blev satt i en rullstol och så började färden upp mot BB. Här kommer det läskiga. När jag skjutsades ut ur hissen hann jag precis säga "Oj vad yr jag blev nu" innan allt blev svart. Med Selma i famnen. När jag vaknar är vi inne i vårt BB-rum och jag har inte längre en sovandes bebis i mina armar. Den skräcken önskar jag ingen. Jag blir fortfarande alldeles gråtfärdig och kallsvettig när jag tänker på vad som kunde ha hänt om jag tappat henne i golvet... Lilltjejen fångades tack och lov upp av sin pappa och jag fick vila och dricka en himla massa juice tills jag kände mig bättre igen.

 

Men vilken grej ändå, att få uppleva en förlossning. Jag förstår nu varför folk skaffar fler barn. Man glömmer smärtan snabbt, och ärligt talat så var det mer fysiskt ansträngande än smärtsamt för min del tack vare det långa krystningsarbetet. Att jag missade ryggmärgsbedövningen gjorde mig ingenting, såhär i efterhand hade jag inte velat ha den ändå eftersom jag nu vet att jag klarar av det utan. Belöningen är värd smärtan alla dagar i veckan. För er som har en förlossning framför er: kör hårt! Det är en fantastisk upplevelse och det absolut största du kommer att göra i ditt liv.