Idag går årets upplaga av Asics Stockholm marathon. Been there, done that, got the t-shirt skulle jag vilja säga. Men nej. Jag var ju anmäld förra året och t-shirten har jag faktiskt. Faktum är att jag anmälde mig direkt när anmälan öppnade, alltså ett helt år innan själva loppet, tränade hela 2015 och början av 2016. Kroppen kändes starkare än någonsin och jag var taggad till tänderna. Sedan uppenbarade sig nackdelen med förskolläraryrket. Hello halsfluss... Penicillin och drygt två veckor hemma från jobbet, med mindre än tre månader kvar till loppet. Jag försökte ändå att komma igen efter det, men motivationen sjönk rejält av att i princip få börja om från början och framåt slutet av maj blev jag förkyld och fick feber. Så på den stora loppdagen hade jag halsont och var fortfarande febrig.

Marathon står på min bucketlist, så någon gång i framtiden ska jag satsa igen. Kanske blir det i Stockholm, kanske inte. Bryt ihop och kom igen, som det så fint heter. Tills dess är målet att hitta tillbaka till löparglädjen överhuvudtaget. Jag har till och med gått och blivit lite sugen på en löparvagn till mig och Selma när hon blir tillräckligt stor för det. Någon som testat? Hiss eller diss isåfall?