Känslan att ta på sig träningskläderna igen efter ett långt uppehåll... Ni som vet, ni vet. De sitter lite tajtare än tidigare, absolut, men jag kommer i dem och bara det är lite av en seger. Jag är så himla sugen på att komma igång så jag vet knappt vad jag ska göra med mig själv. Det blir värre och värre för varje dag som går. Det är lite frustrerande faktiskt, men jag står fast vid att jag är glad att jag fryst gymkortet och att jag hållit mig till det (för tro mig, jag har kollat upp så att det går att "tina upp" det tidigare än skrivet) för jag vill inte stressa fram något och riskera att få ångra det. Promenader har räckt utmärkt, men idag när vi var ute och gick hela familjen så verkligen kliade det i benen efter att springa. Jag och Selma gick en halvtimme först, och sedan anslöt Jimmy när han jobbat klart. En timme och tjugo minuter blev det totalt och det är min längsta promenad på evigheter. I högst tempo också dessutom. Känslan att kunna powerwalka igen efter graviditet och första tiden efter förlossning är underbar, och jag längtar verkligen efter den dag jag kan och orkar springa samma tid.