MENY
Med två dagar till marathon får jag bittert inse faktum; det blir inget lopp för mig. Jag har längtat efter att stå på den där startlinjen, att springa in mot målet på Stockholm stadion och ta emot den där medaljen och t-shirten med texten "Finisher". Det är det målet jag tränat mot i ett år nu, om än med varierande intensitet under årets gång, och nu blir det inget. Förkylningen hänger i och jag både hostar och är snorig, men värst av allt så saknar jag orken. Jag blir andfådd bara av att gå hem från jobbet. En mil eller en halvmara hade jag kanske, kanske pallat ändå, men ett marathon känns lite too much när man inte är helt hundra. Och helt ärligt, hur kul skulle det vara att göra det halvdant när jag tränat i ett år?? Eller att åka på något värre på grund av påfrestningen? Jag varken vill eller vågar ta den risken. Tyvärr. Det känns ledsamt, men så är det. Bryt ihop och kom igen som det heter. Jag tycker synd om mig själv samtidigt som jag försöker intala mig att det kommer fler chanser och fler lopp.
0