2014 passerade jag Tjejmilens mållinje på tiden 50:15, och tyckte att det var riktigt surt att missa 50-sträcket med ynka 15 sekunder. I år landade jag på 54:42, och känner helt tvärtom. Självklart är det trist med en försämring, men å andra sidan har jag varit förkyld till och från i en månad nu, inte tränat på nästan 2 veckor och hostade som en tok in i det sista. Jag var lite inställd på att gå stora delar av banan, men faktiskt så kändes det bra när jag kom igång och jag sprang på så långt kroppen pallade.

 

Första halvan av loppet höll jag en snitthastighet på 5 minuter och 11 sekunder per kilometer, men kring 6 km började det bli tungt att andas och jag är så himla stolt över att jag tog beslutet att trycka undan envisheten och istället lyssna på kroppen och gå en stund i samband med vätskestationen som kom så lägligt. Någon minut räckte för att dricka en mugg vatten och låta pulsen sjunka och andningen lugna sig så att jag kunde springa vidare. Dock med ytterligare ett par gångpauser under de återstående kilometrarna. Inget lopp i världen är värt en hjärtmuskelinflammation eller liknande.

 

Jag är nöjd och ser redan fram emot Tjejmilen 2016. (Störtskuren just efter målgång slipper vi däremot gärna nästa år, tack!)