Om jag inte var mör efter helgens alla träningspass så är jag det definitivt nu. Ännu ett personligt distansrekord på löpbandet, 17 km denna gång. Löpbanden på Actic City har inga fläktar, så jag trodde verkligen aldrig att det skulle gå. Men det gjorde det uppenbarligen och det var till och med så pass att jag kunde öka tempot mot slutet. Tricket är definitivt att ta det lugnt i början och spara på krafterna.
Om en vecka är det fem månader till marathon och jag är både taggad och livrädd på en och samma gång. Jag går in med inställningen att jag gör det, och sedan behöver jag aldrig mer göra om det om det är hemskt. Det fungerade med Lidingöloppet i september och jag tror att det kommer att göra det nu också. (Lidingöloppet kan jag förresten absolut tänka mig att springa igen!).
0