Lidingö Tjejlopp är avklarat och det var så roligt! Faktiskt det roligaste loppet jag sprungit hittills. Jag trivs med att springa i skogen så den här banan var helt i min smak. Enda nackdelen var väl att det var väldigt smalt på många ställen och svårt att springa om folk, så det känns inte som ett lopp som man gör ett nytt personbästa på direkt. Det sätter för övrigt backarna ändå stopp för. Satan i gatan vilka backar! Den beryktade Aborrbacken med en högsta punkt på 48 m.ö.h. var klart värst, men Karins backe framåt slutet var inte att leka med den heller. De allra flesta gick i backarna.

Jag känner mig i alla fall nöjd över min prestation. Jag sprang hela vägen och höll ett riktigt grymt tempo även i de värsta backarna, drack energidryckerna som serverades i farten och lyckades på något underbart sätt göra min absolut bästa slutspurt någonsin i ett lopp. Helkonstigt att ha så mycket energi kvar trots en tuff bana, men jag känner mig som sagt ganska hemma i terrängspår så jag tyckte ärligt talat inte att det var så jobbigt som jag förberett mig på. 58 minuter och 36 sekunder stannade klockan på när jag passerade mållinjen.

En stor eloge till världens bästa mamma också! Hon tog sig runt på en snabbare tid än i det plana Å-loppet och där jag var över 8 min långsammare än på Tjejmilen var hon bara ett par minuter långsammare än sin tid. Bra jobbat!