Sara Nilsson - April april

Räknade med en skön sista arbetsdag idag, med lite post och bilrunda vilket inte kunde ha varit bättre i det här tråkvädret. Istället blir man nästan ihjälkörd. Kom körande på en liten grusväg på väg till Glömsta Gårds brevlåda och när jag kommer runt en kurva ser jag en stor traktor komma på vägen. Suck. Inte helt lätt att mötas på den smala vägen så jag tänkte att jag stannar så kunde han kanske backa in på en avtagsväg som han just kört förbi. Men inte, han bara fortsätter att köra rakt mot mig och när han närmar sig börjar jag fatta att han inte sett mig överhuvudtaget, eftersom det sitter två sådana där stora gaffelspjut framtill och på dem står en enorm tunna av något slag.
Eftersom tunnan är så stor att jag inte ser föraren alls så kändes det ju rätt logiskt att han inte såg mig heller så medan jag fortfarande står stilla börjar jag tuta och tuta och tuta som galning och han bara fortsätter mot mig. Så jag kastar i backen och just bilen börjar rulla bakåt kommer smällen. Ljudet och synen när hela motorhuven vecklas ihop och spjuten pressas längre och längre in i bilen var inte det roligaste jag varit med om kan jag säga.

Min enda tanke medan bilen trycks bakåt och fortsätter knäckas sönder är: när tar det stopp? Hur långt in ska den hinna komma innan det tar stopp? Inte en tanke på att kanske öppna en dörr och kasta sig ut. Bara satt där och såg det hända. Hade verkligen velat se min egen min. Det är ju bland annat sådana situationer som man ibland kan fundera lite på hur man skulle reagera om det hände en själv och jag fick visst mitt svar. Jag sitter och väntar på att mosas sönder. Känns tryggt. Smart tjej!

Mannen i traktorn var iallafall väldigt snäll och hjälpsam och tog på sig hela skulden. Självklart lättad över att det gick så pass bra som det ändå gjorde. Hade de där spjuten suttit ungefär en decimeter längre upp så hade de gått rakt igenom rutan. Efter en snabbtitt kunde vi iallafall konstatera att det inte var så smart att köra med bilen, varningslampor lyste, något läckte och rykte och diverse sladdar hängde löst. Så det var bara att skriva skaderapport medan vi väntade på att någon skulle hämta upp mig och min post och sedan hjälpte han oss att bogsera bilen till Arver där de började plocka ut plastbit efter plastbit ur huven. Ingen rolig syn alls.

Väl tillbaka på kontoret så blev det lunch och sedan var vi fyra stycken som åkte tillbaka till Slagsta på moppar och delade ut den post jag inte hunnit dela innan kraschen. Vilken dag!! Tror att jag fortfarande är lite skakig i benen och smått chockad. Det hade ju faktiskt kunnat gått riktigt riktigt illa så jag hade nog en himla tur med mig. Mitt i allt så känns det iallafall bra att det inte på något sätt var mitt fel. Kan knappt ens fatta att det hände. Ironiskt att det till och med är 1 april idag...